Det här med drömmar
Under vintern har jag medverkat i ett projekt som har syftat till att deltagarna ska ha något att göra om dagarna. Inte så att vi gjort något direkt nyttigt men det har varit en anledning att komma upp på morgonen, få lite stöd och hjälp ibland och det har dessutom varit riktigt kul. Mot slutet av projektet så var det en presentation om hur man söker jobb. Vi fick även prata lite om vad vi har för drömmar.
Någon i gänget vill bli florist, en annan ville bli frisör. Jag, som var något hyper på grund av lite sömn och övertrötthet, pratade om min dröm. Min dröm om att inom en snar framtid få igång en bra och lönsam webbtjänst. Personen bredvid, som ville frisera folk, utbrast då att hennes dröm helt plötsligt kändes så liten.
Detta gör mig faktiskt lite ledsen. Dels för att jag verkligen inte vill vara den som får andra att känna att de har små drömmar men framförallt för att drömmen om att bli frisör inte är en liten dröm. Det spelar ingen roll om personen har en salong vid Stureplan som alla kändisar vill gå till eller om det är i en liten småstad där invånarna får håret klippt. Det är hens dröm! Den är lika mycket värd som alla andras.
Bara för att jag vill, och tror mig ha kapaciteten att, leda mitt eget företag och göra en tjänst som några tusen använder behöver det inte betyda att alla andra vill det. Jag blir trött på tankar om att alla måste bli rika, bli chefer, äga sitt egna flygplan, eller vad det nu är. Jag fattar inte varför alla som jobbar i fabrik, i verkstad, inom vården tros ha ”stannat där” eller ”inte kommit vidare”. Världen skulle inte bli bättre om alla var VD. Det är fantastiskt att alla inte vill bli det.
Min dröm är att bli min egen chef och att göra något användbart. Men det är min dröm det och inte någon annans.
