På resa utan mål
Jag ligger med en filt över mig och ser ut på det betongfyllda stationsområdet utanför fönstret. Jag är placerad i mellanbädd i en liggvagnskupé på ett tåg som ska ta mig till Malmö. Efter bara några timmar i Malmö så ska jag återigen resa iväg men då till familjen igen.
Jag funderar mycket på varför jag tar på mig allt detta jobb och allt detta resande. Jag antar att jag vill träffa folk, vara bland folk och känna att jag gör något. Jag känner mig nämligen ensam, övergiven och oviktig som allt är nu. Känner inte att jag har någon funktion att fylla.
När jag var förbi Stockholm denna dag så han jag med att träffa Herr Vanilj på förstagången på typ ett år. Det blev en snabb pizza och lite promenad. Riktigt trevligt att ses igen. Önskar jag kunde ta mig samman mer och få till möten med fler bekanta. Kanske skulle det dämpa min känsla av övergivenhet.
Vet inte om jag har energin till att göra allt jag gör men det löser sig. På något sätt löser sig allt även om det ser mörkt ut. Försäkringskassan överväger att inte ge mig några pengar och jobba på riktigt kommer jag nog inte klara. Blir väl att försöka skaffa pengar på annat vis så att jag äntligen kan få komma tillbaka till min lägenhet i Stockholm.
