Fredskronk.se

Det är skönt att det har kommit lite värme även till denna så regntyngda och mulna ö. Idag ligger temperaturen på runt tjugo och igår var det runt tjugofem grader varmt här i Shannon. Detta fick naturligtvis Fredskronk att knalla ut ur sitt lilla skyffe och vandra runt i skog och mark.

Jag tog mig ner till floden Shannon och satt där och bara kollade på vattnet och motorbåtarnas svallvågor. Det var inte bara jag som passerade den öppna grinden som talade om att det var privat mark utan några andra vandrare syntes också till medan jag var i området denna eftermiddag.

Jag drar mig till vatten. Jag har alltid tyckt om att vara vid eller i vatten. Jag jobbar bra när jag kan sitta och titta på en vattenspegel och jag tänker bra när jag sitter vid en sjö. Bland de bättre konversationer jag haft i mina dagar har också de sket på en strand eller vid en sjö på något annat vis.

Det var på en stock i en skog vid en sjö (låter ju nästan lite som Per Gessle) som jag hade mysiga och givande samtal sommaren 2005 och det var liggandes raklång på en brygga mitt i natten jag hade ännu mera trevliga telefonsamtal i slutet av augusti samma år.

Så det var knappast en slump att jag slog mig ner på en slänt vid floden Shannon och plockade upp min telefon och tryckte på ett namn som sedan dagen då jag skaffade min första iPhone legat på listan över favoriter. Denna person är faktiskt den enda på denna lista som inte är en familjemedlem och personen i fråga har fått platsen längst ner. Inte för att jag har mina favoritnummer i prioritetsordning utan för att just den placeringen gör det enkelt att ringa upp med bara tummen.

Det är nog ingen slump att det just var detta ögonblick jag också fick svar efter mina försök tidigare på dagen och kvällen innan. Det var nu jag skulle få en konversation jag borde hållit för nästan tre år sedan överstökad.

Fast kanske inte egentligen? För tre år sedan skulle jag aldrig haft denna konversation på det sätt som det blev nu. För tre, eller för den delen ett, år sedan skulle det inte låtit som det gjorde igår. Jag vet inte hur konversationen hade blivit men den hade med största sannolikhet fått samma resultat.

Så kvar satt jag och hade lyft bort en nästan tre år gammal fundering från magtrakten men i övrigt hade inget alls förändrats. Tre års problemgrubblande och att lösa det gjorde inte ens ont! Idag har jag dock ont. Jäkligt ont! Inte psykiskt utan rent fysiskt. Antar att det blir så när man promenerar runt i solen i fem timmar utan solskyddsfaktor. Mina armar ser ut som lagom kokta kräftor och svider något så förbannat. Skyll dig själv Fredskronk!

Föresten. Det är märkligt hur lite saker förändras egentligen. För fem år sedan skrev jag följande och jag hade nästan kunnat skriva samma sak idag igen. Enda skillnaden är att musiken idag är av Melissa Horn och att chokladen ligger i en mörklila förpackning. Annars är allt typ samma.