Mannen som såg tåget gå förbi
”Sorry, Excuse me, Cheers” sa han när han samtidigt som han skickade en morrontrött Stockholmskvinna in i rulltrappans silverfärgade kant av någon slags metall. Nu var det bråttom! Om bara tre minuter skulle det tåg han var inbokad på lämna plattformen och han viste ens vilken av alla de som Stockholm Central inhyser som var den rätta. Väl utanför spärrarna kollade han mot den skärm som vänligt nog placerats i ögonhöjd just vid tunneln under Vasagatan i riktning mot stationsbyggnaden. Spår tio sa han högt för sig själv samtidigt som han började rusa.
Han viste att han skulle sitta i vagn sex och på plats fem, vid gången och med bord. Det var det som stod skrivet i det e-post han läst medan han satt och försökte att lugna nerverna på tunnelbanan på väg in mot stadens centrala delar. Att han skulle hinna med att hämta ut hans biljetter i någon av SJ:s biljettautomater var helt uteslutet. Detta hade han räknat ut redan då det stod klart att hans tunnelbanetåg var försenat. ”En försenad tunnelbana mitt i morgonrusningen” suckade han samtidigt som han rusande sicksackade sig genom folkmängden. Han var inne i stationsbyggnaden nu.
Istället för att ta första bästa rulltrappa upp fortsatte han mot den underjordiska korridor varifrån man tar sig till spår elva och vidare. Just innan dörrarna till den kalla och ofta så skitiga tunnelns början svängde han vänster och rusade upp för trapporna som slutade direkt framför dörrarna till spår nummer tio. Med andan i halsen rusade han ut genom de självöppnande glasdörrarna och väl på plattformen såg han det gråa X2000 med destination Malmö.
Dörrarna var redan stängda och tåget rullade i långsam takt iväg framför honom. I sinom tid skulle hastigheten öka dramatiskt men nu kunde han gå längs med tåget och samtidigt hålla handen mot den dörr han bara någon minut tidigare skulle kunna passerat in igenom. Nu var den dock hjälplöst stängd och tågets hastighet ökade något och tillslut fick den unge mannen stanna upp och titta efter det nu försvinnande tåget.
Svordomarna ekade över plattformarna. Han stod kvar i någon minut innan han gick in i centralstationens väntsal och fortfarande svärande, fast tystare nu, lunkade han fram till den gråa biljettmaskinen, tryckte på ”Hämta” och matade in det bokningsnummer han läste från sin mobiltelefon. Två stycken pappersbitar kom ut ur apparaten varav den ena bar texten ”Stockholm – Malmö Avgång 08:20 Ankomst 12:46”. En titt på den stora tavlan ovanför vägen mot spår tio och trappan ner i underjorden sa honom att nästa tåg till Malmö inte skulle avgå förrän två timmar senare.
Luften gick ur honom och han slog sig tungt ner på en av träbänkarna som finns att finna framför Kundtjänst. Han plockade fram mobiltelefonen igen och ringde den person som han viste satt på tåget ner mot Malmö och som antagligen undrade var han fanns någon stans. Han förklarade situationen och fick till svar att det nog var enklas att han bara struntade i allt och åkte hem. ”Aldrig!” tänkte han. Har jag sagt att jag ska dyka upp på något så gör jag oavsett hur det ska gå till. Om jag kommer kvart i tre till Malmö kan jag fortfarande vara på mötet i tid även om jag inte får någon lunch. Att fråga Kundtjänst om att få boka om den icke ombokningsbara biljetten var naturligtvis lönlöst men ändå värt ett försök. Utan att låta sig nerslås av beskedet så vandrade han genom centralhallen och tog rulltrapporna upp till övervåningen.
Tankarna drog sig mot en stor macka och en mugg the. Han styrde därför stegen mot utgången för att gå mot ett café han upptäckt tillsammans med en vän för bara några dagar sedan. Mjuka jazziga toner kom dock utifrån högtalare inne på Wayne’s Coffee och han slank in genom dörren, beställde en frukost bestående av en fralla, juice och en stor mugg the. Med detta satte han sig i en mjuk soffa med utsikt över den solbelysta gatan utanför. Väl där inne kunde han lugna ner sig något.
Efter att han ätit upp mackan och druckit juicen tog han fram datorn igen och började kolla på listan över tillgängliga trådlösa nätverk. Homerun, The Cloud och SJ var uteslutna att ansluta till då de alla krävde et, enligt hans tycke, alldeles för högt pris för att få användas. GloacalZone kostar lika lite som de små datorerna på Internetcaféet nere i centralhallen men betalas, viste han, med ett SMS. Det var det nätverket han tänkte ansluta till men det fanns även fler.
SkypeZone hette ett han inte stött på tidigare och nyfiket klickade mannen på Connect och väntade på att anslutas. Förstrött surfade han till google.se för att se vad som skulle hända och en ganska roligt formulerad engelsk text kom upp som upplyste om reglerna för anslutningen. En klickning på Accept och han fick meddelande om att Skype och Aftonbladet bjöd på gratis uppkoppling.
Det är denna uppkoppling som han nu använder för att skriva om morgonens händelser. Det är tjugo minuter till nästa tågs avgång när han avslutar dokumentet, kopierar texten och publicerar den på sin blogg.
