Fredskronk.se

För tio år sedan fyllde jag tolv år. För tio år sedan, när det fortfarande var några år kvar av det andra millenniet, så var jag ett barn. Nu ska det föreställa att jag är vuxen. Har dock lite svårt att se mig själv i rollen som just en sådan.

För tio år sedan började jag min karriär på Internet. Jag hade sett Internet några år tidigare men när skolan fick uppkoppling 1997 så var jag en av de första att börja surfa runt där. Jag var en av de första på skolan att skaffa en Hotmail-adress och redan hösten samma år började ag sätta upp en egen hemsida, på engelska. Som en då nästan tolvåring var min engelska helt enkelt inte tillräckligt bra för att visas upp på nätet. Försökte hitta den så här i efterhand men turligt nog verkar den inte finnas kvar.

1997 var också det år då jag först besökte Storbritannien och staden London. Det var inte det året som jag blev helt förälskad i de brittiska öarna utan det var först fem år senare, år 2002 som det hände. Dock kan det sägas att jag hade väldigt roligt under den veckan klassen var i London även om allt inte var toppen hela tiden.

Samma vecka som jag fyllde tolv hade jag ett sista barnkalas. Det var liksom upplagt på det viset. Vi hyrde in oss på ett sådant där lekställe och hade kalas. Sista gångne innan jag och mina kompisar skulle bli tonåringar. Jag mins inte alla presenter men bland de jag mins återfinns en väckarklocka (en hel del av mina nuvarande vänner skrattar stort nu), en stor mängd choklad och en blågul themugg. Den sistnämnda har jag faktiskt fortfarande kvar. Väckarklockan är nog sönderslagen sedan länge och chokladen, ja gissa. Att en mugg av porslin har överlevt tio år i min familj är faktiskt ganska starkt gjort.

För tio år sedan idag fyllde jag tolv och var på gränsen mellan barn och tonåring. Idag fyller jag tjugotvå och är på gränsen mellan att vara vuxen och, ja, vadå egentligen?

”Du är super duper megasöt!” står det i ett SMS som en kväll landar i min mobil med det jubelljud som alltid kommer ur den lilla saken så fort någon får för sig att skicka mig ett meddelande. Man behöver knappast veta mycket om mig eller övriga mänskligheten för att förstå att ett litet leende sprider sig i ansiktet samtidigt som jag läser denna textrad. Inte varje dag man får reda på att man är ”super duper megasöt”.

Leendet mattas dock av något när jag läser fortsättningen. Detta meddelande skall skickas tillbaka till avsändaren och vidare till ett antal andra personer. Ännu ett av alla dessa kedje-SMS helt enkelt. Denna gång bestämmer jag mig faktiskt för att skicka det hela vidare. Brukar annars inte göra det men eftersom att detta meddelande fått mig på gott humör så skickas det till några i telefonboken.

Lite senare kommer ett svar. ”Tack! Skulle ha svarat om det inte vore för att jag inte skickar kedje-SMS”. Detta är såklart vad jag också skulle ha svarat den som skickade mig meddelandet från första början. Det är vad jag brukar svara på sådana SMS. Det hela har dock fått mig att börja fundera på den här typen av meddelanden.

Hur ofta skickar man ett meddelande bara för att tala om att man tycker om någon? Självklart finns det folk som gör de. Kanske skickar man bara ordet kram till sin flick- eller pojkvän men hur ofta meddelar du dina vänner att du tycker om dem?

På så sätt är faktiskt dessa textmeddelanden en rätt bra grej. Någon har redan skrivit orden åt mig och jag behöver bara skicka dem vidare till några ur min telefonbok och hoppas på att de blir glada. Problemet är dock det där avslutande kravet att skicka vidare samt att samla svar. ”Får du tre eller färre svar borde du nog bli sötare” står det i slutet på det meddelande som i veckan nådde min telefon. Så om inte tre av de personer jag skickat till svarar så är jag ful? Måste väll bli så det ska tolkas?

Jag skulle vilja avsluta med ett hurtigt budskap om att ni alla nu ska skicka SMS till alla de ni bryr er om. Frågan är bara om ni skulle göra det, och än viktigare: om jag skulle göra det. Hur kommer mottagaren att reagera egentligen? Vad kommer folk tro om man bara skickar ett meddelande som upplyser att de är omtyckta. Hur många av mina tjejkompisar kommer tro att de är min senaste förälskelse? Hur många grabbar kommer att undra över min sexuella läggning? De enda som blir riktigt glada är nog familjen.

Det är trots allt lördagskväll och även om jag mest städat, tvättat och slappat denna dag så tänkte jag nu liva upp kvällen något.

Ni som lyssnat på den musik jag lagt ut här på bloggen har bara sett en del av min musiksmak. Ni har inte hört något av det jag lyssnade på fram tills 19-års ålder. Det jag mestadels lyssnade på innan jag mötte folkmusikerna, indiefolket och jag själv började leda ny musik. Visserligen lyssnade jag på lite lugna saker innan dess och en del av det jag nu ska bjuda på lyssnas det fortfarande till hemma hos mig.

Tänkte först bjuda på något nytt men den låt jag först fastnade för hade ett så fruktansvärt dåligt ljud på YouTube och att lägga ut en ljudfil och sångtext funkar inte riktigt med denna typ av musik. Så ett gammalt verk kommer således och dessutom något så udda som en TV-spelning. Musikvideon var inte mycket att ha.

Den låt jag senast hörde av denna grupp, vars namn är Milk Inc., heter Sunrise och kan ses här, fast med uselt ljud då. För den som vill lyssna (utsätta sig för) mer musik av denna typ så rekommenderas Radioseven.

Igår så postade jag en liten rolighet från Tjuvlyssnat.se här på bloggen. Mestadels för att jag fann det roande men också för att jag funderade på vilken attityd man har gentemot personer med funktionsnedsättningar när man kan finna ett nöje i att glo på en blind kille i tio minuter.

När jag nu på eftermiddagen börjar läsa de kommentarer postningen fick på tjuvlyssnat så är det inte riktigt lika roligt längre. Istället måste jag verkligen försöka intala mig själv att intelligens och kunskap är två helt olika saker och egentligen inget som på något sätt kan sammankopplas. Således är inte kommentatorerna på tjuvlyssnat.se idioter, lika lite som Tjej 2 är det, däremot är de lika hopplöst okunniga som henne.

Jag läser kommentarer som ”kan inte blinda höra bättre” eller ”hur klarar en blind medieprogrammet?”. Någonstans försöker också någon komma till hjälp men faller själv pladask ner i okunskapens gyttja. ”Blinda kan skriva på datorer med röststyrning”. Frågan är bara varför en person utan syn skulle vilja använda röststyrning när ett vanligt tangentbord finns att tillgå. Är det så att man behöver se tangentbordet för att kunna skriva på det?

Den första kommentaren, den angående hörseln, är inte bara fel utan visar också på en bristande empatisk förmåga hos skribenten. Att man kan höra något betyder nödvändigtvis inte att man faktiskt tänker reagera på det. Under min högstadie- och gymnasietid så var det oräkneligt antal gåner som jag helt enkelt reagerade på vad som sades runt om kring mig. Varför ställa sig och källa ut folk för att de snackar skit om en? Kommer man må bättre av det? Knappast. Enklare då att spela oberörd, låtsas att man inte hör och bara gå på som om inget hänt. Innerst inne så krymper dock det lilla självförtroende som finns tills det är helt icke existerande. I slutet av 2005 skrev jag ett inlägg just detta.

Som någon annan av de kommentatorerna mycket riktigt påpekar är det en skröna att man skulle höra bättre än vad seende gör. Om något är sant så är det möjligen så att man tränar upp hörseln mer när man inte ser. Detta då det blir viktigare att höra var t.ex. bilar finns, om det är folk i vägen där man går eller liknande. Jag tror dock inte att jag, som trots allt ser lite grann, skulle vara mycket bättre på att uppfatta ljud än vad en fullt seende person gör.

Jag själv hade faktiskt tänkt att gå medieprogrammet. Den inriktning som lilla Skara då hade (och antagligen har kvar) hade, så här i efterhand, nog inte varit helt rätt för min del men det var ändå det jag tänkt gå. Medieprogrammet på Katedralskolan i Skara var nämligen inriktat på reklam och grafisk layout. Något jag fullkomligt suger på. Jag har sedan dess insett att jag är en kodare. Jag layoutar inte webbsidor, jag programmerar systemen som får funktionerna att fungera. Att en person som inte ser inte skulle klara av att plugga medieprogrammet är dock en helt felaktig slutsats. På tjuvlyssnat.se föreslogs bl.a. radio men som icke seende är man inte begränsad till bara ljud utan man kan även vara skrivande journalist. Farfar såg inget men skrev för Skaraborgs Läns Tidning.

Det är så lätt att fålla kommentarer utan att veta saker. Att utgå från att det man tror är rätt och sedan se det som orubbliga sanningar även om det är så långt ifrån sanningen som bara är möjligt. Samtidigt måste man också vara medveten om att alla är vi olika individer med olika förutsättningar och olika sätt att se på saker. Det som är sanning för mig behöver inte vara det för någon annan. Bara för att det finns några riktigt musikaliska personer med nedsatt syn betyder det inte att alla som ser dåligt blir nästa Mozart. Jag hanterar inget instrument och min sångröst är troligen inte allt för vacker. Att säga att blinda är på ett sätt är lika korkat som att säga att alla invandrare är på ett sätt, svenskar på ett annat, att alla med hund beter sig på ett vist sätt eller att alla som väljer att gå på vänster sidan av gatan är seriemördare bara för att en seriemördare gått på vänster sidan av gatan.

Vi med synnedsättningar är inte farliga. Seende människor get a grip! Varför blir ni så nervösa över att möta en person som inte ser? Varför är det så intressant? ”Det måste vara jobbigt att inte se”. Jo vist är det ibland lite jobbigt men det måste ju vara minst lika jobbigt ATT se. Tänk att ni måste läsa de där smärtsamt översatta textremsorna på TV.  Jag slipper.

Jag rekommenderar er alla ett besök hos Unga Synskadade och att ni kör folkomaten hos Alla Olika Alla lika. I november 2005 intervjuade bloggaren Dag König två synskadade personer och lade ut i två delar. Vad jag mins var denna intervju bra lyssning så ni kan ju kolla in den också. Del ett och Del två.

Från Tjuvlyssnat.se :

Sinclair, Uddevalla

Två tjejer ~17 sitter och pratar i korridoren när en blind kille går förbi.
Tjej 1: Asså, den killen är blind och han går mediaprogrammet! Har du sett han förut?
Tjej 2: Aa. Asså, vet du, igår så satt jag och glodde på honom i typ tio minuter och han märkte inget!
Tjej 1: Eh…

I höst så kommer det annordnas en ny Skolturné med Alla Olika Alla Lika. Återigen är vi från Unga Synskadade med. Hm. Kan någon som har med turnén att göra ringa den där skolan?

Följande lilla tips fanns upplagt hos Sandra.

Mitt långa hår är på väg tillbaka vilket innebär att jag snart kommer klippa ner det igen till någon form av medellängd. Vill inte tillbaka till tiden med riktigt långt hår igen. passar inte riktigt i det kanske. Det jag nu ska visa är dock från tiden med riktigt långt hår.

Väldigt många har nämligen velat se mig utklädd till tjej. Det har varit nära att det har hänt några gånger också. På Unga Synskadades Medlemsforum2005 fotades jag med blommor i håret och det var nära att jag kläddes ut till en feminin Skronk under Gatufesten i Sundsvall i sommras.

Men varför göra sig besväret när det redan har hänt. Våren 2005 filmades jag iklädd en blommig klänning inköpt på Oxfam i den engelska oren Portslade somligger strax utanför Brighton på den engelska sydkusten.

Under våren där skulle spela in en film. Efter en massa bråk kom vår grupp fram till att göra historien om Den Lilla Rödluvan fast med vår egna lilla tvist. Det blev en ganska märklig historia innehållande skumma gangsterkillar, en trans-rödluva och självmordsbomber.

Så innan ni tittar: Ta inget av det ni ser seriöst. Detta är bara skapat för att ha kul och för att få andra att skratta en aning. Jag har inte kollat med de andra om det är ok att visa det förutom att jag fått medgivande från Mr. Be Happy som spelar rödluvan. Är du med och inte vill att jag har detta två år gamla klipp ute på bloggen så säg till.

Så: ”WARNING! This movie contains scenes which includes impudent transsexual behavior, poorly animated 3D-animations, suicide-bombers, and scenes with a lot of red colour in them. This might annoy some people, but we simply don’t give a damn, so stop complaining and enjoy the film.”

Mycket av det som filmades gjordes i smyg. T.ex. det vi gjorde på bussen gjordes helt utan tillstånd. Det som gjordes i butiken filmades dock med personalens tillstånd efter en något märklig diskussion. Från början ville vi göra det på Tesco men med rädsla för säkerhetsvakter tog vi den lilla butiken i Portslade Village.

”Hello! We come from the Swedish Folk Hight and are making a movie and would like to shoot a scene here. Is that ok?”
Tjejen i kassan svarar glatt:
”Yes! No problem. We have got students filming here fun. it’s fun!”
”Ok. Grate! Uhm. There is going to come in a guy dressed up as Little Red Riding Hood. Is that ok?”
”Yes! No problem.”
”Ok. He is going to be dressed in a skirt. Still ok?”
”Yes. No problem!”
”Ok. Thanks a lot.”

När frustrationen stiger till nästan outhärdliga nivåer redan på bussen på väg till jobbet och när man vill slå personen som säger ”jag har bara en fråga till” när klockan har passerat flera minuter över fem så måste man ha något lugnande. Jag måste ha något som lugnar ner mitt temperament, min frustration över tillvaron och som får mig att inte vara otrevlig mot allt och alla. På bussen flyr jag in i musikens värld och låter mig försvinna i underbara toner som lugnar och kan ge någon form av tilltro till människan och världen igen.

För att inte börja hata de som ringer till mig och den övriga mänskligheten behövs musiken. Denna dag beskrivs bäst med stycket ”Odd Days” av Ludovico Einaudi. När detta, kanske aningen melankoliska, stycket spelats tar ”Behind The Window” av samme kompositör över i iPodens spellista och jag känner att även om det börjar neråt så blir jag gladare i mitten för att vara helt lugn mot slutet. Det kommer att gå bra det här, det kommer att lösa sig och inget är omöjligt.

Om du lyssnar på båda styckena kommer du få strax över elva minuters underbar musik. Låt detta fönster (eller denna fliken) vara öppen och låt tonerna vara med dig i ditt kommande bloggläsande, surfande eller arbetande. Eller så gör du som jag; lutar du dig bara bakåt och blundar.

Ludovico Einaudi – Odd Days (Giorni Dispari)

Ludovico Einaudi – Behind The Window (Al di la del Vetro)

Fick en kommentar av Natalia på mitt förra inlägg. Kul att du är tillbaka som kommentator. Har, tro det eller ej, faktiskt saknat dina kommentarer.

Natalia skriver:
”Som sagt, har man attytyden som support att frågorna är korkade, då ska ma lägga av som support. Man är tll för att hjälpa kunderna, kunderna är ens jobb, och alla kan inte lika mycket om datorer, alla MÅSTE inte kunna så mycket om datorer som vi på supporten, och det är mitt förbannade jobb att förklara, även om kudnen inte vet vad som är monitor och vad som är dator.”

Antagligen syftas det på följande citat:
”Jag sitter hela dagarna och låtsas hjälpa folk med sina datorproblem. Den största hjälp jag ger folk är utbyte av lösenord samt möjligen några programinstallationer. Så fort något verkligen är fel så skickar jag det bara till några som borde kunna något tillsammans med svaren på några mer än lovligt korkade frågor.”

Det är detta som stör mig med mitt jobb. Det är inte kundernas frågor som stör mig utan de frågor jag tvingas ställa kunden. Kunden (gillar inte ens att kalla dem för ”kund” det låter som om man pratar om något inte någon) ringer in med ett problem som den hoppas att jag kan hjälpa till med. Om det är Outlook eller en programinstallation (vi skickar program till användarna) eller något Windows-relaterat så kan jag hjälpa till och, ja, jag gillar det!

Så fort det däremot kommer något som rör de program som bara företagets användare använder tar det stopp. Jag har aldrig sett dem, än mindre fått utbildning på de samma. Istället ska jag skicka dessa frågor till folk ( så kallade second line-grupper) som borde veta något och som man inte kan få tag i på något sätt alls. Dessa personer har förberett sisådär tio frågor som jag ska ställa till kunden. Samtliga börjar med kundens användarnamn samt kontaktinformation, något som naturligtvis redan står i ärendet.

Jag börjar ställa frågorna och möts av en stor suck från personen i andra ändan. Personen vet vad som kommer och vet att här finns ingen hjälp att få. Några frågor som saknar total relevans (men som måste besvaras av kunden för att jag inte ska få skit från annat håll) eller helt enkelt bara är just korkade. Åtminstone om man frågar mig och de som ringer in.

Jag älskar att hjälpa till och att lösa problem men det är inte det jag gör. Jag låtsas lösa problem, ser till att ta samtal inom en viss tid och sedan, förhoppningsvis, få kunden att lägga på inom en annan. Själv vill jag kunna ha så långa samtal som behövs för att problemen ska lösas men det kan man inte ha för då hinner man inte svara på nästa. Ok. Jag köper att vi inte ska snacka i timmar men ….

Mina chefer skickar dagligen ut mail med texten:”Om det tar lång tid så be att få återkomma när det är lugnt”. News flash: DET BLIR ALDRIG LUGNT!!! Och vist är det kul när det ringer. Jjag tycker att det är skitkul att ta samtalen och att få ge bra service, men, som jag nog lyckats få fram vid det här laget. Jag ger ingen bra service. Jag får inte göra det!

Som en uppmuntring står det på våra stora monitorer som visar kön: ”Dit nästa samtal kan vara ett password!”. Om du tycker att det är jobbigt att lösa problem kan du glädjas över att nästa kund som ringer kan vara borta inom 30 sekunder. Mina kollegor älskar passwords; man slipper ju lägga ner energi på den som ringer. Jag tycker det är kul att jag får göra någon nytta, även om det bara innebär att jag hjälper någon ta sig in i den dator de låst sig ute från.

Sa jag förresten att vi snart kommer få vår bonus utbetalad på ärendebasis. Ju fler korta samtal du har destu mer lön. Ju fler kunder du kan be fara och flyga på några få minuter destu mer i fickan i slutet av månaden. Jag längtar faktiskt till min sista arbetsdag!