En så kallad uppdatering
Jag vet. Jag är en totalt genomusel bloggare. Man kan ju inte sluta skriva sådär utan förvarning. Vad har hänt med Fredskronk? Har han dött eller något? Nej. Jag har inte dött men dock en kamrat till mig.
Att en av mina styrelsekamrater i Unga Synskadade avled några dagar efter det att jag skrev mitt förra inlägg har förståss en viss betydelse. Jag har helt enkelt inte velat skriva något om just den händelsen hittills och därför har jag lagt ner bloggandet för ett tag. Nu är jag dock tillbaka igen efter att jag, förhoppningsvis, fått det hela avslutat med en fin begravning i måndags. Jag vet faktiskt inte om jag går vidare nu eller om jag bara lagt det högst upp på det lutande torn som är Fredskronks utanstoppade jobbiga händelser.
En sak som verkligen irriterar mig är att jag alltid går vidare. Att jag verkar så glad hela tiden och att inget tycks påverka mig. Det spelar egentligen ingen roll vad som händer. Detta är förståss bra när det är vardagliga situationer. Att lugnt kunna ta ett missat tåg, ett borttappat bankomatkort eller vilsegång utan att tappa fattningen är naturligtvis något bra men att aldrig tappa fattningen känns bara jobbigt.
Jag mins inte hur många gånger jag tänkt att jag inte orkar mera och sedan bara gått vidare som att inget hänt. Det är familjen, det är jobb, det är föreningstrassel, det är ensamhet och sist kommer då ett dödsfall. Det är nog första gången jag verkligen har velat bryta ihop. Så skönt det hade varit att bara falla ner i bitar, att bara få tappa konceptet, att bara få gå in i sig själv och deppa. Men nej. Jag går på som inget hänt och tar tag i allt praktiskt som behövs i organisationen, tar på mig för mycket jobb och blir galen när jag inte hinner.
Samtidigt sover jag uslare än någonsin och klarar inte ens av att infinna mig klockan nio på det jobb jag trots allt lyckats skaffa mig. Jag vet att något är fel men jag vet inte vad eller varför. För hur ska jag veta vilket av alla mina problem som spökar när jag har så mycket i bagaget? Är det familjen, mobbningen i skolan, den ensamhet jag tror mig lida av nu? Hur ska jag egentligen veta vad som är fel?
Jag har därför återigen påbörjat projektet som ska leda till att jag tar tag i mig själv genom samtal med någon utbildad hjärnskrynklare. Har efter besök på vårdcentralen idag fått remiss till just en sådan. Nu återstår bara att se hur många decennier det kommer att ta innan jag väl får en tid åt just denna.
Varför kallas det egentligen hjärnskrynklare? Min hjärna behöver inte skrynklas till utan snarare slätas ut. En hjärnslätare är vad jag behöver. Jag behöver få ordning bland alla de väck som formats av allt som hänt. Jag behöver ha någon som orkar lyssna och som kan förklara för mig vad som egentligen är fel. Hur mår du? Tänk om jag viste det. Jag hade faktiskt tänkt mig att du skulle berätta det för mig.
Så livet ser ut så här just nu: Jag har jobb fram tills i maj, pengar börjar rulla in och jag tror att jag kanske börjar få lite socialt umgänge också. Det sistnämnda behövs verkligen.
Så nu vet ni hur det ser ut i Fredskronks liv. Jag hoppas att det inte ska dröja lika länge innan det kommer en ny uppdatering.
