Välkommen hem
Välkommen hem! Välkommen hem till en helt vrickad, splittrad och galen familj där alla outtalade regler om vad bra föräldraskap har suddats ut och utbytts mot paragrafrytteri, självömkan samt en stor portion egoism. En familj där man som förälder byter vänner mot ovänner över en natt och sedan tillbaka igen. En familj där man tar över ett hus av en vän och sedan gör sig ovän med dem och får huset förstört samtidigt som man låter sina barn bo där. En familj där man sedan flyttar ut ur huset och tar ena barnet med sig för att kunna få pengar. En familj där man gör av med alla pengarna och låter andra betala för barnet. Välkommen till min familj. Jag har varit här i en vecka nu och jag vill bort. Jag är lite gladare en i Irland men just nu vill jag bara spy!
Igår skulle jag för första gången sedan i Mars besöka det hus som min kära mor såg till att vi skulle flytta till. Det där perfekta huset där alla skulle få plats och vi skulle bli en trygg och lycklig familj. Ett hus som nu står öde och nerklottrat. Ett hus som saknat el sedan i slutet av maj. Ett hus där familjens husdjur bott med tillsyn någon eller, i bästa fall, några gånger i veckan.
Att besöka denna byggnad är verkligen inget trevligt. Städning har aldrig riktigt varit någon av mina föräldrars grej och med djur gåendes löst och utan tillsyn så kan ni ju tänka er hur det ser ut. Eller, nej, det kan ni nog inte. Många av er tänker nog redan nu att djuren borde avlivas och kanske håller jag med er. Jag håller med er när det gäller alla de djur som familjen släpat in de senaste två åren men i huset finns också djur som hängt med ett riktigt bra tag. Djur som jag helst hade sett inte skulle bo som de nu fått göra men som måste få vara kvar i livet eftersom att det är det enda vi har kvar av vår barndom. Djuren som var de man kunde krama om när ingen annan gjorde det, djuren som vi kunde gråta mot när ingen annan axel fanns där, djuren som tröstade oss med sin mjukhet och värme. Dessa djur är nu borta.
Min älskade ökenråtta dog tidigare i höstas av sin höga ålder. Jag hoppas att det var åldern i alla fall men tre år är ganska gammalt för en liten ökenråtta så det verkar troligt även om jag vet att han saknat mycket i form av tillsyn och kel från mina syskon. När han dog så kändes det lite tungt men jag fällde inga tårar över förlusten. Mest var jag sur över att familjen inte ens kunde hålla en råtta i liv åt mig.
Jag har ju tidigare skrivit om mina tårar, eller snarare brist på dem, här på bloggen. Jag kan inte gråta och jag tycker det är otroligt jobbigt. De gånger jag gråter så är det bara några få tårar men även dessa kommer allt för sällan. Jag har flera gånger under hösten bara velat kasta mig ner på närmsta säng och storgråta ut all smärta men inte kunnat. Och därför har jag inte heller gråtit något på snart två år.
En gång jag trodde mig kunna gråta skulle vara den gång vår äldsta kanin skulle gå bort. Den dagen hon dör skulle jag gråta. Hon har funnit med oss sedan slutet av 1997 eller början av 1998 och är någonstans mellan nio och elva år. Vi vet inte när hon föddes. När hon kom hem till det hus i Axvall där vi då bodde var det en lite skygg och rädd kanin vi såg. Hon hade bott på tidningspapper i en liten bur utomhus och ägaren ville nu bli av med henne. Min äldste lillebror tog sig an henne och hon har under största delen av sitt liv bott i hans rum. Hon har gått från en skygg skapelse som biter mot alla som kommer nära till en vänlig och varm kanin som alltid finns där att krama när man behöver något mjukt och varmt. Tyvärr har hon bara varit sådan mot de hon känner men mot övriga har hon varit ganska aggressiv. I stort sett har bara jag och äldste lillebrorsan kunnat ha med henne att göra. Mamma ville att hon skulle heta Skrållan men varken jag eller brorsan gillade förslaget. Tillslut fick hon dock detta namn men vi har alltid stavat henne som Skrollan. Skrollan har varit med oss nästan lika länge som lillsyrran och har varit ungefär lika självklar.
Det var därför jag åkte till det bruna, nerklottrade huset i en miniatyrort på Varaslätten. Jag hade inte träffat henne sedan i mars och jag längtade så mycket efter att få se henne, hålla om henne och krama om henne. Denna varma mjuka och nu respektabelt gamla dam är något av det jag saknat mest under tiden i Irland. Nästan bara för hennes skulle reste jag dit och klev in i det utkylda, skitiga och nerklottrade huset.
En katt jamar när jag och lillbrorsan stiger in i huset. Detta är inget ovanligt eftersom att katterna också vill ha uppmärksamhet vilket jag också ska ge dem men först vill jag möta Skrollan. Upp för halltrappan och fram till den plats där buren ska finnas men där finns ingen Skrolla och inte heller någon kaninbur. Dörren till rummet där katterna finns är öppen och ingen katt finns det där. Under tiden vi letar runt i huset hittar vi minsta lillbrorsans lilla katt gömd under sängen i det som var mamma och pappas rum. Men av den andra katten och av kaninen syntes inte ett spår. När jag ringer till pappa för att berätta för honom så säger lillbrorsan åt mig att komma till köksfönstret.
Jag kollar ut och ser vad han har sett. Där utanför ligger kanninburen och en massa andra saker till djuren. Kattsandlådor och matskålar är runtspridda, i ett hörn ligger kanninburens botten och dess galler ligger förvridet lite därifrån. Vi går ut och kollar på förstörelsen och jag känner mig bara tom och arg. Vad är det för folk som gör sådant här? Under husets veranda hittar vi den andra katten. Hon är kall men glad att se oss.
All kanin- och kattmat är stulen så jag går iväg till ICA-butiken för att köpa mat till katterna och en stor chokladkaka till min bror som nu ligger och gråter på en soffa i det som skulle ha varit hans och mitt vardagsrum men som bara blev hans. Jag är glad och artig i butiken samtidigt som en bubblande tomhet fyller mig. Jag mår dåligt! Vem har gjort det här och varför?
Jag har ringt pappa och han och mamma är på väg. Snarare är det väl så att mamma kör pappa dit eftersom han sovit hos henne natten innan men hon ska vidare och köra någon av sina vänner till sjukhuset. Här blir jag arg. Hennes mellanson ligger och gråter på en soffa, det husdjur som varit hos familjen längst saknas och någon har vandaliserat djurtillbehören och hon väljer att köra en av sina jävla kompisar till sjukan! Vad är rätt i den prioriteringen? Hon behagar inte ens komma in i huset utan dumpar bara av pappa innan hon åker vidare.
Jag och pappa går ut för att kolla på förödelsen och han börjar plocka lite i de fastfrusna sakerna. Jag har sedan tidigare fotograferat allt ur flera vinklar men jag vill ha sakerna liggande så att polisen kan ta en titt. Det lär inte leda till något men jag vill ha dit dem. Varför vet jag faktiskt inte.
Jag går bort från förödelsen och stannar. Något grått med bruna inslag ligger där framför mig. En gång i tiden var det brunt med gråa fläckar, nu, när hon är äldre är det helt tvärt om. Hon ligger där på sidan med snö över tassarna och ser så trasig ut. Framför mig ligger en djupfryst kanin. En kanin som varit så varm och mysig men som någon gjort något vidrigt emot. Jag kan inte förstå hur någon människa kan handla så här. Varför? Jag böjer mig ner och tar några bilder innan jag går iväg mot en gunga som hänger i ett träd på tomten. Där kommer tårarna. För första gången på nästan två år så gråter jag.
Det tar kanske en halv minut innan jag reser mig och fortsätter i arbetet med att lista ut vad som är vad av alla grejerna. Jag och pappa går sedan in i huset igen och medan jag går iväg till butiken för att köpa lite saker jag skulle ha köpt i Skara så letar pappa fram lite papper. Väl tillbaka in i huset ställer jag mig vid fönstret och kollar ut på förödelsen. Det mesta är kvar där det låg innan vi började traska runt där ute och jag har redan fotat det hela från fönstret. Jag ville bara ha bilder, så många bilder som möjligt. Bilder för polisen eller vad som helst. Jag vet faktiskt inte. När jag står där ett tag så vänder jag mig bort från fönstret. Det första som möter mig är tidningen Journalisten som ligger på köksbordet. Förstasidan pryds av texten Slutet är nära. På kylskåpsdörren hänger en grytlapp i miniatyr där det står att det är vår mammas kök. Med ett ryck sliter jag bort kylskåpsmagneten och lägger den på kylskåpet. Så fan att det är mumlar jag.
Jag går ut och plockar upp den stela kaninkroppen och lägger den i en låda som vi tar med oss hitt till farmor. Senare på dagen gräver jag och lillbrorsan ner henne på samma ställe där han tidigare grävde ner min ökenråtta. Det är slut nu. I och med det här är det slut. Barndomen är borta nu. Våra keldjur och våra lekar finns inte längre kvar. Kvar finns en pappa som diskuterar med hyresgästsföreningen om huruvida han ska polisanmäla och en mamma som tycker att hennes vänner är viktigare än familjen.
