Fredskronk.se

Lika snabbt som han kom dit lämnar han den gröna ön i Nordsjön. Det har gått nästan elva månader sedan han satte sig på ett SAS-flyg från Stockholm via Köpenhamn till Dublin. Nu sitter Fredskronk på ett av Ryan Airs flyg till Göteborg.

När jag satt på planet mot Köpenhamn den där måndagen i slutet av november förra året så kändes det som starten på något nytt och som om jag skulle kunna börja om och bli en trevlig grabb istället för den tysta, tråkiga och lessna som jag var under hela hösten. Jag satt där uppe i luften mellan två nordiska huvudstäder och lyssnade på lugnande musik. I den spellista jag lade upp för flyget låg bl.a. Erik Tilling och Emily Smith. Jag satt där och funderade och faktiskt så bad jag nog mer än vad jag någonsin gjort under hösten innan. Det kändes som att jag behövde det och just då kändes det bara rätt på något sätt.

Väl på Kastrup så använde jag mestadels av tiden till att ringa lite folk. Teleoperatören Tre låter nämligen sina kunder ringa till samma pris i Danmark som i Sverige så jag körde på med mina gratisminuter till Idomin och Hearted för att tacka för allt stöd jag fått av dem under den jobbiga tid som varit. Jag försökte även få tag i en gammal lärare till mig utan att lyckas.

Men nu sitter jag alltså här. I ett flyg på väg tillbaka mot Skandinavien igen. Det är visserligen inte första gången som jag är på resa tillbaka till denna del av världen. Faktum är ju att jag rest till Sverige ungefär en gång i månaden under det senaste året men den gången är det på obestämd tid. Jag och Dublin är klara med varandra nu. Det är färdigt. Det är dags att återvända hem.

Jag har gjort slut med Irland och Irland har gjort slut med mig. Mitt gamla ex Sverige är redo att ta mig tillbaka och förälskelsen England ledde ingen vart. Även om jag har en massa jobbansökningar inne i både Dublin och London så tror jag inte det kommer leda någon stans. Jag får helt enkelt ta mig tillbaka till ruta ett och börja jobba på nytt. Ta tag i allt det jag skulle tagigt tag i förra hösten men nu på annan ort. Att plugga i Skara igen kommer inte att fungera. Jag vet att det inte kommer att göra det!

Min familj må bli hur besvikna de vill men det kommer inte att bli en västgöte utav mig. Jag vet att familjen vill att jag ska plugga i Skövde, att jag ska bo och jobba i trakten för så har ju alla i familjen gjort. Vi bor på västgötaslätten och det tänker vi fortsätta med. Jag tänker dock inte fortsätta med det. Jag vet för närvarande inte riktigt vart jag ska bo men saker rullar på och jag har saker på gång, hoppas jag.

När jag sitter här uppe bland molnen och ser ut över det hav som ligger mellan ön Irland och den skandinaviska halvön så känns det ingenting. Det känns inte som jag är på resa inte heller som om jag är på väg hem. Det känns inget alls!

Inte heller nu när jag sitter på X2000 och glider igenom den västsvenska landsbygden så känns något. En smula nervöst ang. att möta farmor igen men inget annat. Det känns inget. Jag vet att jag kommer att sakna Irland efter ett tag men samtidigt vet jag att jag är klar med det nu. Kapitlet Dublin är färdigskrivet i och med att jag blev av med jobbet på IBM.

De senaste dagarna har jag sovit på en luftmadrass i Sunk-Tåbes kök. Det har kanske inte varit megabekvämt men det har varit tak över huvudet. Ett jättetack för att du lät mig sova hos dig i några dagar.

Imorse gick jag upp vid sjutiden och packade ner de sista av mina grejor som jag plockat upp på olika ställen runt Dublin, jag tog senare bussen mot stadskärnan och kom in mitt i den sköna morgonrusningen vid spiran. Jag gillar Dublin, jag gillar känslan i staden en morgon även om jag inte varit med i den så värst mycket. Jag har trots allt både bott och jobbat ute i förorten.

Så in på en bokhandel för att köpa en kartong modell större för att sedan packa ner en massa skit som jag vill ha kvar men inte behöver ha just i nuläget. Detta fungerade och tio kilo låda skulle skickas. Pris? Sjuttiotvå Euro! Jag skakade på huvudet och funderade på att ta övervikten innan killen på posten kom på idén att skicka allt som böcker vilket skulle bli €15 per fem kilo. In då till bokhandeln igen för inköp av två kartonger till och sedan ompackning samt köp av frimärken. Det hela slutade med att tre kartonger skickades för ett totalpris av €38 vilket kändes rätt ok med tanke på överviktspriserna eller originalpriset för paketet.

Problemet var bara att det nu hade gått nästan en timme och jag borde vid det laget redan ha varit på flygplatsen men istället stod jag på O’Conill Street och frös i väntan på att en flygbuss skulle komma och ta mig mot flygplatsen. Jag började här gripas av en viss panik eftersom att jag började bli rädd att jag skulle missa Ryan Airs incheckningstid. I vilket fall som helst så insåg jag att jag inte kunde påverka skeendet och satt mig på bussen och lät det bära eller brista.

Klockan fem över tio var jag framme på flygplatsen och började där rusa med mig nyinköpta resväska mot zon sju vilken är den plats där Ryan Air har sina diskar på Dublin Airport. Eftersom att jag kom sent så var de flesta redan klara och det var således ingen kö till Göteborgflygningen. Bara att lämna väska och få ett boardingcard och vidare genom säkerhetskontrollen där några lösa batterier i min ryggsäck löste ut larm och jag genomsöktes som om jag vore terrorist. Andra gången det händer nu och det börjar bli jobbigt.

På planet ombads alla sätta sig på rad fyra eller bakom förutom jag, en blind herre och en av F:s kompisar som jag träffat på flygplatsen. Han och jag fick varsin av de främre raderna och den blinde herren placerades på rad två. Antagligen hade flygpersonalen sett mina stora glasögon och min flackande blick och dessutom sett att jag reste i sällskap med en seende. Undra vad som hänt om jag inte träffat den killen? Som synskadad får man nämligen inte flyga ensam på Ryan Air om man inte föranmält sin synstatus vilket jag inte tänker mig göra. I vilket fall som helst hade jag nu en främre rad för mig själv. Tre säten att breda ut mig på. Nice!

Så nu har jag då landat i Sverige och sitter på tåget mot Skövde. Jag kunde ha tagigt intercity som brukligt är för mig men jag orkade inte vänta så jag plockade ut en sista minuten-biljett ur en av biljettautomaterna på Göteborgs Central.

Så nu sitter jag här och använder SJ:s Internetuppkoppling ombord på tåget, lyssnar på P3 och myser. Det är riktigt trevligt att vara i ett land där bussen går tyst, vägen inte är reparerad med småsten och där tågen går snabbt och tyst.