Fredskronk.se

Om några dagar är det den första september vilket innebär att den första höstmånaden snart är i antågande. Sommaren 2006 är således över och jag vet faktiskt inte om jag ser fram emot hösten eller om jag kommer att sakna sommaren. Det spelar just nu ingen roll.

Sommaren 2006 var en av alla dessa trista somrar där inget av intresse egentligen hände. Inget omvälvande och stort som vissa av mina somrar. Jag har självfallet fått några nya historier att berätta för folk som orkar lyssna även om det väl egentligen bara är en historia som verkligen kommer få att hänga med som riktigt rolig och absurd.

Det har också varit sommaren då jag tvingats inse att jag faktiskt inte kan bry mig om allt och alla hela tiden, det har varit sommaren då jag tvingats erkänna för mig själv att mina problem faktiskt också är problem och att jag faktiskt inte kan klara av alla andras. Jag vill hemskt gärna fortsätta vara personen folk kan vända sig till om de känner för det men jag kommer nog akta mig för att hamla mitt i händelsernas centrum på samma sätt som jag blivit denna sommar.

Detta var också den första sommaren utan Gottis kulglass i rån vid fontänen på torget i Skara, den första sommaren utan fika i farmors trädgård, utan grillning med familjen, utan mormors sommarstuga, utan baden med familjen. Det har varit den första sommaren utan allt det som varit mina sommarlov, utan allt det som byggt upp mina somrar genom mitt liv. Den första sommaren utan att vara hemma alls.

I början av sommaren så funderade jag på hur det skulle gå att jobba här i Irland utan någon semester hemma hos familjen. I efterhand kan jag säga att det nog har gått ganska bra. Sommaren har flugigt förbi och det känns inte som så jättelänge sedan som skolorna slutade och jag var på studentfirande i Falun. På samma gång känns det som om det faktiskt var ett ganska bra tag sedan.

Det har på många sätt varit en händelselös sommar där jag mestadels suttit på jobbet eller varit hemma i lägenheten. Jag kan inte säga att jag haft för mig något direkt upplyftande eller direkt roligt. Fast inte hade det varit roligare att vara hemma med familjen. Alla dessa bråk jag skulle ha fått uthärda, dessa gånger hos mormor jag skulle ha fått låssas att allt var ok, grälen med farmor osv. För det är ju så att mycket har hänt där hemma sedan förra sommaren. En sommar där saker var kritiska men man fortfarande kunde träffas hela familjen. Så är det inte nu. Hos mormor är man väl knappast välkommen och även om pappa ibland bor hos mamma så kommer nog aldrig familjen smälta samman till en hel familj igen. Det känns faktiskt ganska jobbigt men vad ska jag kunna göra åt det? Jag kan inte göra något.

Så här ligger jag i min säng efter ännu en natt utan sömn. Jag förbereder mig för att gå till jobbet och för att sitta där lite småsovandes som så många gånger förut den här sommaren. Jag förbereder mig för att vara glad, trevlig och framåt eftersom att jag nog mår bäst av att vara det. I veckan ska jag försöka få tag i IBM-doktorn igen och kolla hur det gick med det där att prata med någon.

Det här är så enormt grymt och iskallt gjord så att det inte borde vara sant men faktum är att det faktikst är det. Inte nog med att killa nedan är den första i USA att vinna en miljon dollar utan har gör det helt utan livlinor. Se vinsten här nedanför och läs historien om killen.

Eller ok, det har ju faktiskt ändrat. Istället gäller väl följande ramsa: My very educated mother just served us nine, but its eight, pizzas until some bustards took the smallest one away.

Nej men alvarligt. Hur i hela världen, eller snarare: Hur i hela solsystemet ska man nu kunna komma ihåg dessa nio, förlåt åtta, planeter? Snälla astronomiska forskarråd: ge mig en ny ramsa!

Och hur var det nu då? My very educated mother just served us nine pizzas. Detta blir alltså: Mercury, Venus, Earth, Mars, Jupiter, Saturn, Uranus, Neptune, Pluto. Poor little Pluto.

Det börjar vist bli höst här i Irland. Vädret växlar från kyla, till otrolig värme och så kommer det helt plötsligt en störtskur. Det är alltså dags att vänja sig vid ostadigt väder fram över och således försöka att tänka ut hur man ska klä sig för svinkalla mornar och stekheta eftermiddagar eller ibland regn. Att klimatanläggningen på jobbet är lika instabil som vädret gör inte sakerna mycket bättre. Den följer dock inte väderomslagen så det kan vara stekhett ute och svinkallt inne eller tvärt om.

I bröstet känns det dock som iskall vinter. Eller kanske inte riktigt som en iskall vinter men det känns kylligt och ensamt. Jag vet faktiskt inte vad som är det största problemet hos mig just nu. Jag vet vad jag i mina grubblerier lägger alla problemen men det betyder inte att det är rätt ställe att lägga dem. Jag är tvärtom ganska övertygad om att jag grubblar över helt fel sak och det är både fel emot mig själv och den person som är föremål för grubblerierna.

Läkaren på jobbet ger mig tider på sju minuter. Perfekt! Sju minuter någon gång i veckan är verkligen allt som behövs för att göra livet bättre. Eller, inte! Han tycks dock förstå problemet och ska se om det finns någon för mig att prata med. Han är rätt säker på att företaget har någon att kunna prata med. Jag är snarare rätt säker på att de faktiskt inte har det. Det skulle nämligen förvåna mig riktigt mycket om företaget faktiskt brydde sig så mycket om sin personal så att de faktiskt har någon psykiatriker till hands. Har de det så är den säkert bara för personer direkt anställda under företaget. Jag som kontraktor är troligen inte så viktig att det finns någon hjälp för mig från företagets sida.

Måhända är jag ganska uppgiven och anti gentemot min arbetsgivare. Jag vet att min svenska chef bryr sig eftersom att hon gjorde det klart för mig i måndags. Dessvärre så slutar hon nu vilket innebär att vi dels är utan chef ett tag samt att jag inte riktigt har något stöd uppifrån på jobbet. Eller: jo, jag har väl det egentligen. Jag vet att de företaget som jag är anställd under bryr sig om mig. Om de gör det för att de vill ha kvar anställda på företaget eller för att de vill ha kvar mig vet jag inte. Svårt att veta sådana saker.

I princip allt som kan gå fel har på sista tiden gått fel. Jag orkar faktiskt inte längre bry mig om alla jag vill bry mig om. Varför ska jag bry mig om folk som inte bryr sig ett skvatt om mig? Varför ska jag orka fråga hur alla andra mår och ha koll på alla andras liv när de uppenbarligen inte orkar bry sig om mitt liv? Jag vill verkligen inte peka ut någon person. Varken här i Irland eller i Sverige men ibland undrar jag vad jag är värd för människor egentligen.

Efter ca fyra månader i det här landet så lyckades jag få ihop pengar till en ny dator. Redan första dagen med denna så hade jag sett till att jag numera kunde nås på svenskt telefonnummer, jag finns Online på MSN nästan hela dagen och min e-post läses av hela tiden. Trots att jag bor i utlandet så kan alla som vill få tag i mig få det. Frågan är bara om folk gör det.

Jag kan inte säga att jag hade allt för mycket vänner i Sverige men jag hade några som jag talade med i telefon ibland. Nästan ingen av dessa ringer mig längre och de som gör det gör det väldigt sällan. Jag börjar tröttna på att vara den som alltid ringer upp, den som alltid tar kontakten och den som ser till att hålla den. Vist borde jag lagt ner för länge sedan och sagt att de får hålla kontakten med mig om de vill. Jag bryr mig inte! Så kan jag dock inte göra.

Det är nämligen så att jag vill ha kvar dessa vänner. Jag vill att det ska finnas folk som också bryr sig om mig och jag vill att folk ska ringa och kolla av mitt läge på samma sätt som jag ringer upp och kollar av deras. Istället har det blivit så att jag har slutat berätta så mycket om mitt läge. Jag säger och skriver att allt är ok eftersom att jag är rädd att de inte ska klara av något annat. Eftersom att jag vill ha kvar dessa personer och att jag vill fortsätta att bry mig om dem så låter jag dem inte bry sig om mig. Detta gäller både personer här i Irland och människor i Sverige. Men det börjar som sagt var bli ganska jobbigt.

Hur kommer det sig att jag bryr mig om så många när det känns som att ingen bryr sig om mig och hur länge kommer jag att klara av att bry mig?

Jag har ett litet tag funderat på att skriva mina synpunkter kring Viktor Liljerås arikel i Aftonbladet men har insett att det knappast behövs. Walentines Värld har redan gjort det på ett riktigt bra sett.

Walentine avslutar sitt inlägg på detta viset:

” Man lär sig nåt nytt hela tiden. Skulle jag däremot börja agera efter vad Jenna Jameson lärt mig så är det att

En man kommer in på en vårdcentral

- Hejsan, jag är sjuksköterska här
- Jaha ja, ja jag har så jävla ont i min fot
- Låt mig titta på den
- Jag ska bara ta av strumpan

Sköterskan råkar av misstag knäppa upp patientens bälte och råkar ännu mer av misstag dra ner hans för tajta jeans som han bär utan kallingar under.

- Oj, det var en stor en
- När jag tänker efter har jag inte ont i foten längre
- Bra!

Och sen börjar dom pippa ”

Jag har ett litet tag funderat på att skriva mina synpunkter kring Viktor Liljerås arikel i Aftonbladet men har insett att det knappast behövs. Walentines Värld har redan gjort det på ett riktigt bra sett.

Walentine avslutar sitt inlägg på detta viset:

” Man lär sig nåt nytt hela tiden. Skulle jag däremot börja agera efter vad Jenna Jameson lärt mig så är det att

En man kommer in på en vårdcentral

- Hejsan, jag är sjuksköterska här
- Jaha ja, ja jag har så jävla ont i min fot
- Låt mig titta på den
- Jag ska bara ta av strumpan

Sköterskan råkar av misstag knäppa upp patientens bälte och råkar ännu mer av misstag dra ner hans för tajta jeans som han bär utan kallingar under.

- Oj, det var en stor en
- När jag tänker efter har jag inte ont i foten längre
- Bra!

Och sen börjar dom pippa ”

Lördagskväll och jag sitter här framför min dator och hör hur festglada människor promenerar förbi nedanför mitt fönster. Det har gått ett ganska bra tag sedan jag skrev ner några direkta tankar här i bloggen men nu är det då dags.

Anledningen till att jag sitter så här denna sena lördagskväll är att jag inte vill fördärva mitt tillfrisknande från ännu en feberattack. Tydligen går inte sjukdom att undvika eftersom att folk inte stannar hemma när de är ordentligt sjuka utan sitter på jobbet inlindade i vinterjackor och har feberfrossor. Inte konstigt att man hinner bli sjuk två gånger under en treveckors period då. Nästan som Visingsöepidemierna som alltid drabbade oss eftersom att vi ju bodde så nära inpå varandra.

En av överenskommelserna mellan mig och min arbetsgivare är att jag ska ha läkarintyg redan från sjukdag ett. Inga egentliga problem eftersom att det ju finns en klinik här i förorten så det var väl bara att vandra dit under torsdagen då. Riktigt intressant besök faktiskt.

Jag har redan tidigare haft ett möte med den irländska sjukvården. Då gällde det ett par strulande ögon som fixades efter lite ögondroppar. Inga megaproblem således. Denna gång gällde det alltså en vanlig virusinfektion vilket läkaren också snabbt kunde konstatera.

”Ja. Vi brukar råda folk till att vila och ta det lugnt. Var också noga med att dricka och äta ordentligt. Någon antibiotika kommer nog inte behövas men jag skriver ut lite utifall att. Om du inte blir sämre så behöver du ju inte hämta ut den eller hur?”

Jag antar att varje svensk läkare redan här skulle börja få hjärtproblem eller åtminstone börja drömma mardrömmar. Läkaren skriver alltså ut ett recept utifall att det skulle behövas. Hur han gör det är också ganska intressant. Han skriver nämligen bara några rader på en anteckningssida med läkarföretagets logotyp på. Han river sedan av den och ger till mig.

Och så var det ju det här med läkarintyg till jobbet.
- När tror du att du är tillbaka?
- Ja. Jag vet inte. Vill ju vara tillbaka så fort som möjligt. Jag förlorar pengar på att ligga hemma.
- Jobbar du i helgen?
- Nej.
- Och så är du ledig på måndag? (Måndagen är röd dag i Irland)
- Nej. Jag ska jobba på måndag är det tänkt.
- Ok. I så fall så lämnar jag slutdatum blankt så kan du fylla i själv när du är tillbaka.

Så: Jag var borta i torsdags och i fredags och eftersom att jag tänker mig återkomma på måndag så får jag väl fylla i slutdatum tills fredagen antar jag. Lite intressant sätt att fixa läkarintyg på bara.

I övrigt så händer det en massa tankekrävande saker här borta. Nästan skönt att vara borta från jobbet eftersom att det är där problemen väl nästan blir som värst, eller kanske inte. Har i alla fall bestämt mig för att jag inte tänker lägga mig i problemet Herr Vanilj vs. F utan tänker bara finnas där och lyssna. Råd blir svårt att ge eftersom att jag, vid det här laget, kan bådas sidor av fallet och därför har mycket svårt för att försvara någon egentligen även om jag väl egentligen har en åsikt. Hur denna lyder kommer jag dock inte publicera här.

Jag startade denna blogg i maj 2004. Då viste jag inte riktigt vad jag skulle ha den till men tyckte att det kunde vara trevligt att skriva lite om livet i största allmänhet. Jag kände till fenomenet blogg såtillvida att jag läst en hel del om det i tidningen Datormagazin samt snurrat in på några stycken så jag kände mig knappast unik när jag började blogga.

Allt detta hände innan ”blogg” blev ordet på allas läppar. Detta var innan allt och alla skulle ha bloggar, innan blogg var något kvällstidningarna gömde sig bakom för att skriva usla krönikor och innan det fanns fler bloggportaler än vad någon kunde behöva. Detta var innan blogghysterin startade. Nu är nämligen allt som skrivs och uppdaterar hyfsat ofta en blogg. Till och med Lunarstorm kallar sin dagbokstjänst för just en blogg.

Men vad fanns innan jag började med mitt bloggande? Innan den där eftermiddagen i maj när jag började skriva? Hur var Fredskronk innan den där kräftskivekvällen på Visingsö? Vad hände egentligen i hans liv innan dess?

Jag har nu slutfört arbetet med att offentliggöra allt detta. Från och med idag finns alla inlägg från lunardagboken upplagda på fredskronk.se. Inget är censurerat, omskrivet eller på annat sätt ändrat. Här finns allt. Från det första inlägget den 28 mars 2001 till ett sista bonusinlägg den 27 augusti 2004. Totalt är det strax under femtio inlägg som finns att läsa. Att det är såpass få beror på att jag skrev lunardagbok högst sporadiskt.

Så här är de: De där pusselbitarna som bygger upp delar av mitt liv innan bloggen började. Här finns historien om hur jag får spendera ett dygn själv i Stockholm, hur jag blir påkörd av bussen på väg till skolan, verklighetsflykten till Hastings, hur jag beger mig ut på en galen resa i Västra Götalands kollektivtrafik med mera. Varsegod! Lunardagboken är nu öppnad.

Och just det ja: När du läst början så måste du ju fortsätta med resten av livet. Det finns i skrivande stund 209 livsrapporter, 89 allmäna inlägg plus lite småsaker om TV, DreamHack 2004 plus lite sidinfo. Ni har att göra helt enkelt …