Fredskronk.se

Jag sitter mitt i natten med en kopp the och lyssnar på varierande toner som skickas till mig över Internet, fram till ett ADSL-modem, via en orangefärgad kabel till en router av märket D-Link som skickar iväg radiosignaler som når min bärbara dator. Framför dess skärm sitter en småtrött, ensam Fredskronk och undrar vad som hände egentligen. Vad hände med min energi, med glädjen och med det där som kallades för liv?

Den påsen som innehåller de blad som i kombination med vatten ger drycken the har legat i min vita kopp med trycket ”e-mail lovers” alldeles för länge och drycken är alltså något för besk när jag dricker den. Jag tog slut på den sista mjölken och kommer därför inte att ha någon att dricka till frukosten. Tusan också!

Sedan förra gången jag skrev så verkar folk ha upptäckt att det finns en kommentarsfunktion kopplad till mina inlägg på bloggen. Så trevligt! Jag menar: spamarna har ju vetat det länge. Förlåt för att jag är sarkastisk. Jag uppskattar att folk läser och att ni skickar små uppmuntrande hälsningar. Tack för att ni finns och bryr er om den människa som göms bakom dessa massor av text.

Jag sitter här mitt i natten och min mattebok skriker ifrån väskan att jag borde öppna den. Min mattelärare försöker vara positiv och säger att jag fixar det. Jag har tappat min positiva inställning tror jag. Jag är inte längre glad men trots det tycks jag inte ha tappat mig själv.

I helgen var jag på årsmöte med en organisation som jag faktiskt har bestämt mig för att inte nämna vid namn. Där var jag mig! Jag sa vad jag tyckte, jag drev med de jag tyckte att jag kunde driva med och var helt enkelt så som folk från tiden på Visingsö och Brighton förhoppningsvis mins mig. Idomin har rätt! Jag har inte försvunnit bara för att skolan är trist. Jag finns kvar och så fort jag hamlar bland nytt fram så kommer jag fram igen. Thanks heaven for that!

Jag tror inte jag kommer nå mina mål som det ser ut nu. Bossen har redan sagt att jag går sönder av att vara kvar här och jag börjar inse att han har rätt. Skara är Skara, folket här är som de är och jag är den jag är. Jag går sönder inombords av att komma till skolan och veta att dagen kommer fortgå utan att allt för många pratar med mig. Jag vet att detta kommer att knäcka mig, om det inte redan gjort det.

Jag misstänker också att jag inte är så lätt att göra något åt heller. Jag menar: De Skarabor som nu läser detta och faktiskt kommer försöka att prata med mig. Hur kommer jag att bemöta dem? Kommer jag vara lika reserverad som jag alltid är i Katedralskolans korridorer eller kommer jag att öppna upp mig? Jag vet inte men tyvärr kommer jag nog vara samma tysta person som jag är van vid. Jag kan inte förklara varför men jag har en känsla av att så kommer vara fallet.

Under måndagen ska jag till banken och fixa ett nytt bankkort då någon tyckte sig behöva mitt under helgen, jag ska försöka handla på ICA för presentkort (tur att man har dessa som reservkassa) och så ska jag försöka att fixa en vinterjacka för ett av de presentkort jag fick i födelsedagspresent. Tur att man har lite vardagliga saker att fixa med också.