Fredskronk.se

Jag satt på Stockholm Central och försökte skriva något bra och fick faktiskt ihop en bra text men då loggades datorn ut från den förbetalda Internetdatorn. Sånt som händer.

Nu sitter jag istället på ett av de nya X2000-tågen som har börjat gå i trafik. Eller, nya och nya, ombyggda är nog det rätta ordet. Det finns en del saker som faktiskt är rätt bra t.ex. att det nu finns eluttag vid varje plats på tåget. Det innebär att även vi fattiga studenter som åker på Just Nu-biljett i andra klass kan ha igång datorn hela resan även om man har smått usel batteritid. En sak som dock irriterar mig är att jag ser ett trådlöst nät på tåget men att det är skyddat med en nätverksnyckel. Denna nyckel har inte jag och konduktören som nyss kom förbi kunde inte hjälpa mig heller. Han kunde dock meddela att det skulle vara igång från och med den första september och att det då till att börja med skulle vara gratis. Jag kommer garanterat att återkomma med mer om detta och självklart kommer jag att skriva lite från tåget när jag väl får chans att testa det.

Jag började baklänges nu. Jag borde ju faktiskt berätta vad som hänt sedan i fredags. Det började med att styrelsegänget besökte Gröna Lund där det var tänkt att vi skulle äta gott, se Soundtracks of our life och kanske åka lite olika attraktioner. Så blev det också, nästan i alla fall.

Det första vi gjorde var att besöka restaurant Kryddhyllan där det, för min del, bjöds på vegetarisk lasagne. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva denna smakupplevelse. En smakupplevelse utan smak. Dvs. en ganska smaklös upplevelse. Jag fick en lassange tillagad av tunna, gråa pastaskivor, enorma svampbitar och lite russin i osten. Inte så enormt gott ur mitt perspektiv faktiskt. De andra klagade på små portioner och de efterrätter vi beställde in var små, fjuttiga och dyra. De enda som tyckes uppskatta stället var de sjungande dryckesgästerna. Nej! Fett ner för Kryddhyllan.

Konserten var inte den bästa livespelning jag sett och vi gick faktiskt ifrån den efter bara en halvtimme. Berg-och-dalbanan Jetline var faktiskt ganska trevlig, Extreme var en snurrig upplevelse helt i min stil men det var lite mesigt att inte Fritt Fall Tillt inte kördes för kvällen. Jag har åkt några versioner av Fritt Fall och ville därför ha den utan fotstöd och där stolen lutades framåt så att man skulle få se marken komma närmare. Då vi inte hade något att göra och lite kuponger kvar så fick Vilda Musen en påhälsning. De enda som skrek var småtjejerna i de andra vagnarna. Det enda man får av Vilda Musen är ryggskador i de fruktansvärt ryckiga svängarna.

Lördagens möte gick helt ok och det var för första gången på länge kul med styrelsearbete. Lördagskvällen var dock inte allt för bra planerad eller för att vara ärlig så var inget planerat. Jag lyckades därför smita ifrån stället och drog iväg till en lägenhet i Huddinge där en del av folkmusikklassen från tiden på Visingsö. Det var riktigt trevligt att möta dessa personer igen och vi hade en riktigt trevlig kväll med en hel del bilder från Brighton.

Någon gång mitt i natten hängde jag på en av Stockholmsfolkmusikerna och två andra grabbar till ”Den korthåriga kompisen” som jag skrev om i ett tidigare inlägg. I hennes villa pågick en fest som uppenbarligen spårat ut redan innan vi anlänt. Folk var överallt och värdinnan ursäktade sig för att hon inte hade koll. Det var trevligt att träffa henne och det fans åtminstone en man kunde prata med förutom värdinnan, folkmusikern och de två grabbarna. De senare bestämde sig för att dra ganska snart och eftersom att jag behövde ha tag i en sovplats så hängde jag på. Det var emellertid inte allt för lätt att ta sig från huset och den ena, Handelsgrabben, bestämde sig för att ringa taxi. Taxin kom och började köra oss.

I taxin började den andre grabben att sjunga på en finkulturell snapsvisa som han lärt sig under kvällen. I taxin lyckades jag också lära mig den och till chaffisen inte allt för fullkomliga glädje sjöng vi.

Så lunkar vi

Så lunkar vi så småningom
från Backibuller och tumult,
när döden ropar: Granne kom,
ditt timglas är nu fyllt!
Du, gubbe fäll din krycka ner -
och du, du yngling, lyd min lag,
den skönsta nymf, som åt dig ler,
inunder armen tar!

Tycker du att graven är för djup,
nå, välan så tag dig då en sup,
tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
så dör du nöjdare!

Detta var den del som vi lärde oss under kvällen men här finns den hela texten.

Hur som helst: Vi kom fram till lägenheten tillslut. Då hade chauffören kört vilse vilket kostade oss trettio kronor, eller delat på tre skallar: en tia styck. Detta är inget att bråka om och som Handelsgrabben sa: ”Är det hans fel?”. Antagligen inte. Däremot kunde chaffisen ha använd sin GPS och han kunde dessutom ha kostat på sig att vara lite trevlig. Jag vill kunna prata med chauffören. Vet inte mycket om svensk nattaxi men de engelska taxiförarna är oftast väldigt trevliga när man åker hem efter en klubbrunda.

Jag vaknade vid tjugo över sju på morgonen och insåg att ingen annan vaknat. Jag tog mina prylar och vandrade ut ur lägenheten. Naturligtvis lyckades jag inte hitta till pendeltågsstationen och missade därför tåget. Fick helt enkelt ta en senare avgång vilket gjorde mig lite mer än en halvtimme försenad. Detta har jag bett om ursäkt för men självklart fått en del pikar för under dagen. Förstår mina styrelsekamrater. Jag ska ha skit för att vara sen.

Så: Nu sitter jag alltså på tåget och skriver samtidigt som min egna musik ljuder i hörlurarna. SJ har kört samma klassiska skiva i en månad nu och det börjar bli lite tjatigt. Jag blandar istället ihop lite lugnande musik från musiksamlingen och låter tågets ström fylla min dators batteri. Dags nu att luta sig tillbaka och bara njuta av turen genom den svenska naturen.