Fredskronk.se

En man gråter inte! Är det inte så som det brukar heta? För min del tycker jag att det påståendet är fel. Om man kan gråta betyder det att man är stark nog att visa sina känslor. Jag gråter nästan aldrig. Inte ens när Hon lämnade ön fällde jag en tår. Jag skulle faktiskt velat göra det, liksom se till att få ut en del av känslorna genom ögonen, så att säga. Det gjorde jag ju inte.

Idag brast allt dock. När den människan som ska kalla sig för känslosam och omtänksam mamma säger att hon fullständigt skiter i att jag inte kommer iväg till England med den klass som är den första klass som verkligen vill ha mej som deras klasskompis. Hon kan inte rå för att jag för en gång skull har fått kompisar och inte fan tänker hon vara med och betala något för att jag ska få tillbringa nästkommande fem månader med dom. Hon ger fullständigt fan i om jag blir ledsen. Bara jag kommer och bor i hennes perfekta hus i hennes perfekta värld.

Och vist är det skillnad på var man lägger sina pengar. Att slänga ut flera tusen årligen på en stor fet fjordhäst är inga problem. Då kan man i alla fall skryta om att äldsta lillbrorsan är duktig på dressyr och att åtminstone har legat i toppen bland handikappsryttare i Västra Götaland. Sånt är bra för familjen, sånt gillar familjen eftersom att han är tacksam och eftersom att han fortfarande har någon slags tro på att den här familjen är en bra familj.

Tiden på Visingsö har fått mej att inse att det faktiskt inte är mej det är fel på. Att det faktiskt inte är så att jag är en helt värdelös person som man bara kan se igenom eller möjligtvis spendera några sekunder på att trycka in i närmaste skåp. Tiden på Visingsö har fått mej att inse att det faktiskt finns människor där ute som tycker om mej och som kan tänka sig att spendera fem månader i England med mej.

Fatta! Det finns människor som tycker om mej trots att jag pratar för mycket, för högt och oftast har lite för elak humor. Trots detta finns det folk som gillar mej! Eller är det kanske just därför dom gillar mej? För är det inte så att man tycker om människor för vad hur dom är och vad dom gör?

Jag behöver komma här ifrån. Jag kan inte leva i en familj som tycker att det är helt ok att trycka ner sina familjemedlemmar. Jag kan inte leva kvar i en familj som får mej att känna mej totalt värdelös som om det inte spelar någon roll om jag finns eller inte. Så länga jag inte sätter mej emot familjediktaturens vilja eller så länge som jag håller skenet uppe och låssas att allt är ok så är det lugnt. Så länge jag lurar mej själv och resten av världen att tro att vi är en bra familj så har jag också rätten att vara en del i familjen. När jag lurar mej själv och alla andra är jag en bra person.

Om jag däremot får för mej att ifrågasätta familjediktaturen eller slutar lura mej själv och resten av världen så är jag inget att ha. Då ska jag skällas ut, smutskastas och bli så nertryckt att jag inser att det bara är den här konstiga familjen som på något konstigt sätt kan tycka om mej. Ingen annan gör det! Ingen annan kommer heller att göra det.

Jag måste bort härifrån. Om jag nu inte kan komma till England och bo där i ett halvår (för att sedan dra vidare någon annanstans) så måste jag någon annanstans långt bort. Måste börja undersöka lägenheter i Umeå, Lycksele, Arjeplog eller varför inte Kiruna? Det är långt bort! Dit åker inte min familj och där kanske jag återigen kan inse att jag kan få kompisar, att folk kan gilla mej och kanske kan jag också få det att fungera i praktiken …

Men antagligen kommer familjen göra allt som står i sin makt för att förhindra detta. Alla utbrytningsförsök straffas hårt och skoningslöst. Antagligen blir jag kvar här i närheten av min familj som bara kommer få mej att må sämre och sämre, en familj som slutligen kommer få mej att verkligen avsky mej själv, en familj som tillslut kommer lyckas knäcka mej totalt.

Dagens tack går till farmor som slängde ut min inte så kära mor!