Telefonsamtalet
- Hej! Är X hemma?
- Nja. Jag tror hon gick ut. Killen som varade ropar:
- Är X hemma?
- Nej! Hon gick ut! Ropar någon tillbaka.
- Nej. Hon har gått ut. Svarar den kille som svarade när jag ringde.
- Ok. Jag testar på mobilen. Svarar jag.
- Gör så. Svarar han och samtalet avslutas.
Efteråt känner jag mej dummare än någonsin. Eller, kanske inte än någonsin. Men, du kände jag mej. Inte för att jag inte fick tag i personen jag ville ha tag i. Inte för att jag fick tala med hennes bror. Nej, snarare därför att jag talade med en familj som antagligen vet att det kunde blivit något mellan mej och den jag sökte. Men dom vet också att det inte blev något. Vad tänker dom efter att mitt samtal avslutats?
Varför ringer han henne? Det blev ju inget.
Det kan vara så att ovanstående tankegång bara är en paranoja från min sida. Dom kanske inte alls tänker så. Jag vet inte. Egentligen vet jag inte om dom vet om att det inte blev något. Istället dom kanske undrar varför jag inte ringer var och varannan helg som jag brukade göra. Nu blir det inte alls så ofta. Typ en gång i veckan ungefär. Och faktum är: jag saknar det.
Jag saknar hennes ofta så glada och trevliga röst. Jag saknar faktiskt hennes överdådiga självsäkerhet, likaså saknar jag hennes historier om hur dagen varit. Jag saknar även hennes snack om lärare, skolan, rektorn, familjen, ja, allt! Jag saknar henne helt enkelt.
Jaja. Livet är som det är och jag förstår inte varför jag skriver det här. Hon kan ju faktiskt läsa det! Men, jag bryr mej inte. Då får hon väl göra det då. När jag försöker, eller snarare, försökte tala med henne om dom här grejerna gick då åt skogen. Så, jag skriver istället och hoppas på att någon känner igen sig i det hela.
Har föresten haft en rätt givande helg där jag upptäckt att man faktiskt kan använda dator även om man är över 65. Kan vara värt att tänka på.
