Tillbaka i Verkligheten
Jaha, då var man tillbaka i verkligheten då. Eller, det har jag ju varit i typ fyra veckor nu. Eller vadå verkligheten? Jo, min verklighet.
För snart en månad sedan, den 12 augusti för att vara exakt, kom jag hem från England där jag spenderat tre veckor denna sommar. Nu börjar jag verkligen längta tillbaka. Kanske inte till England och Hastings i sig. Utan till alla som var där och till allt som var där.
Jag försöker vara en rätt framåt kille som nästan alltid kan skämta om allt och ibland även alla. Ibland går det hem, ibland inte. Det är denna person jag trivs bäst med att vara. Alltså, han som alltid är glad, som alltid har humöret på topp och som alltid ser ljuspunkter i katastroferna (minns mina glasögon). Men, hemma är jag inte den killen. Varför? Jag vet faktiskt inte. Jag vill ju vara den där galningen med gott humör. Men, likväl förbannat så är jag tyst, lugn, stilla, inåtvänd, nästan blyg mm. Är det jag som gör mej så? Jag tror inte det, faktiskt!
När är jag glada grabben då? Jo, när jag är bland synskadade. Av någon anledning är det numera där jag är så gladgalen som jag vill vara. Det har inte alltid varit så. På mellanstadiet var jag den totale galningen. Men, på högstadiet trycktes detta ner till minimum. Och sedan jag började gymnasiet har detta minimum krympt ner till obefintlighet. Alltså är det bara på ställen där jag fortfarande inte blivit nertryckt som jag kan vara den jag vill vara. Men, i England var det annorlunda.
Innan jag åkte ägnade jag flera timmar till att fundera över vem jag skulle vara där. Skulle jag vara den tyste lilla stackaren eller skulle jag vara den jag vill vara. Ganska snart stod det klart att jag faktiskt ville vara den gladgalne typen. Och, det var också den typen som segrade. Alltså, dags att snacka med alla, alltid vara glad, trevlig, entusiastisk mm. Funkade det? Ja, faktiskt! För första gången på fyra år var jag den killen som jag vill vara. För första gången var jag någon som folk ville tala med, som var kul (ibland) jag blev helt enkelt någon. Naturligtvis var inte detta helt positivt. Jag gjorde bort mej lite titt som tätt, sa fel saker vid fel tillfälle och visst, jag var kanske inte gillad av alla. Men, jag var nog i alla fall inte avskydd.
Nu kanske ni som läser detta tycker att jag verkar lite inställsam, falsk mm. Nä, jag tycker inte att jag är det. Är jag falsk är det möjligtvis när jag inte är den jag vill vara. Men, när jag är den jag vill vara, dvs. mej själv, så är jag ju den glade, rolige, och allmänt trevliga personen. Alltså den som är mej.
Och efter att ha läst detta kanske ni förstår varför jag längtar tillbaka till Hastings. Jag längtar inte till staden, även om den i sig var underbar. Men, det jag längtar efter är alla, alla dom som var där och fick me att leva upp till den jag vill vara. För väl tillbaka i skolan igen krympte jag ihop till minimum igen.
