Fredskronk.se

Det blir ju mäst musik nu för tiden på den här bloggen men det går fort att lägga upp och är viktigt för mig.

Här följer således de kanske bästa, vackraste, sorgligaste och tänkvärdaste tretton minutrarna i musikväg. Många är de som gått igenom historier likt denna men inte blivit trodda och kanske vill vi inte förstå hur detta skulle kunna kännas förrän det blir oss, det vi håller kärt och vårt land det gäller.

Med en klagosang ljod sirenens ljud, har kom det krig vi hade vantat pa
Hela staden tycktes plotsligt stanna upp och andas ut den 5:e maj ar 2032
Det har aldrig vart sa tyst som denna forsommarnatt, jag minns stillheten som igar
Som om vi fann varandra i insikten att denna stad var inte langre var

Jag sag jaktplanen flyga lagt mot var hamn, sen kom det varsta ljud jag har hort
Och min pappa lyfte upp mig i sin famn och sa: ”Nu ar varvet forstort”
Jag minns natter i skyddsrum med fladdrande ljus, jag mins mans och maskiners vral
Jag minns gratande kvinnor och raserade hus och en stank av bensin och stal

Var angripare var en militar overmakt, det blev en effektiv invasion
For att undvika en fullstandig slakt skrev vi snabbt pa en kapitulation
Fran Stockholm i oster till Gotet i vast, ja i varenda storre stad
Stallde segraren till med en hejdundrande fest och en gigantisk militarparad

Forst trodde vi allt skulle vara som forr, vi beholl varan statsminister
Men snart borjade patrullerna ga dorr till dorr i jakten pa terrorister
Vart kvarter stank kroniskt och kvavande brant, varje natt var det nytt som brann
Varje dag fick vi hora om nagon vi kant som oforklarligt forsvann

Och jag vaknade en natt av ett rasande dan, nu hade turen kommit till oss
Och min mamma skrek: ”Vi maste harifran, vi kan inte gomma oss, vi kan inte slass!”
Och vi sprang genom grander och morka kvarter, jag forsokte att svalja min grat
Genom parker och dungar och sen lyftes jag ner i en lackande segelbat

Havet var svart och evighetsstort, i fjarran sag jag Goteborg
Och da insag jag plotsligt vad vi hade gjort och jag grat utav lattnad och sorg
Det var den sista bild av mitt fodelseland som jag nagonsin sag
Men min mor och far tog mig i varsin hand, sen sa dom: ”Kom ihag…”

”Det ligger ett hus hemma i Dalarna vid Lilla Mojesjon
Dar hor man larkans sang i alarna, dar blommar ros och ronn
Och i sjon ligger en eka som byggdes av din far
Dar ser man lojan leka, dar – star huset kvar”

Jag horde hojtande hesa roster nar vi sakta gick mot land
Jag sag en helt ny sol i oster och en bunt sedlar i pappas hand
Och jag lyftes i land av en rokande man som sa: ”Din far og jej er kjent”
Sen bytte en bilnyckel och pengarna plats med varann och vi fick falska pass och dokument

Jag hade vart vaken under hela var flykt, langre an nagonsin forut
Men nu lag jag i baksatet stilla och tryggt, sa somnade jag tillslut
Jag blev vaggad till ro av var boljande fard, sjongs till somns av en brummande bil
Och jag vaknade igen till en frammande varld, vi hade strackkort tva hundra mil

Men istallet for skogar och boljande falt lag har tatpackat och uppa rad
Skjul och baracker och tusentals talt som en snabbt ihopslangd stad
Det var som en bild ur en skrammande drom ”Varfor stannar vi har”, fragade jag
Och mammas rost var bade sorgsen och om nar hon sa: ”Vi maste bo har ett tag”

Det var en stad utav hunger, en stad av kold, jag var mager och illa kladd
Det var en stad av vald, det var en stad av stold, jag var nastan alltid radd
Och vart nya hem hade vaggar av tyg – ett litet skjul, det var allt det var
Jag lag vaken om natten och lyssna i smyg pa vad mina foraldrar sa

En natt horde jag far sa: ”Da ar vi overens, snart kommer kriget vara ifatt
Det gar en bergsvag till landets sodra grans och vi blir upphamtade i natt”
Sedan kom en militarpolis och han viskskrek: ”Skynda pa!”
Men sen sag han mig – och han verka frysa till is och sa: ”Jag har bara plats for tva”

Min mamma log, hon krama mig hart, sen viskade hon nat till min far
Och hon sa: ”Alskling, jag har aldrig gjort nat sa svart, men jag kommer stanna kvar”
Jag borjade darra, jag kvavde ett skrik och hon bad mig: ”Min kara var tyst”
Och far stod forstenad och blek som ett lik nar han for sista gangen blev kysst

Hennes skepnad blev mindre ju langre vi for, den vackra skepnaden, den mjuka hyn
Att forlora en mor – att forlora en mor! – ar att forlora solen i skyn
I ett bagegeutrymme lag jag och min far, en gratande pojke och man
Nu visste vi inte langre var vi var men vi viska till varann:

”Det ligger ett hus hemma i Dalarna vid Lilla Mojesjon
Dar hor man larkans sang i alarna, dar blommar ros och ronn
Och i sjon ligger en eka som byggdes av din far
Dar ser man lojan leka, dar – star huset kvar”

Jag visste direkt att nanting var fel, nar vi plotsligt bromsa in
Och nar rosterna hordes blev jag alldeles stel, far tog min hand i sin
Och fastan jag inte fatta ett ord och fast jag ingenting kunde se
Kom allt tillbaka ifran kriget i nord, det har var man fran fiendens arme

Och jag ser an idag hur luckan slits upp, jag kanner nattens oandliga kold
Jag ser hur far flyger ut och gor sin valdiga kropp till en levande skold
Och jag kanner hur allting ger vika, jag hor hur bilen startar igen
Och nar jag antligen slutade skrika hor jag den andlosa tystnaden

Jag har ingen aning om hur lange vi for, kanske en vecka kanske ett ar
Jag lag stilla och dromde om far och mor utan ett ord och utan en tar
Och resan nadde sitt mal till slut, jag blev avslappt i en liten by
Och chaufforen visa mig vad som var osterut, men nu var jag trott pa att fly

Pa ett holoft gjorde jag mig forberedd, jag skulle aldrig vakna mer
Men jag fros inte langre, jag var inte radd, nar jag langsamt la mig ner
Da horde jag plotsligt hur nagon kom in, forsiktigt titta jag fram
For forsta gangen nagonsin, horde jag ordet: ”Salam”

Jag bor an idag pa den forlovade gard, har vill jag alltid stanna kvar
Dar jag for snart tjugo ar sen blev tagen i vard av min fostermor och -far
Jag ar en kritvit man i ett gyllene land och mitt skinn blir ofta brant
Och mina vanner skojar med mig ibland om min aningen svenska accent

Min fru ar en duva och ett lejon i ett, hon har en skonhet som en demon
Och hon ar tusenfalt alskad sen dagen hon gett oss var underbara son
Han har sin faders har, sin mors morka hy, han ska snart fylla fem
Samma alder som jag da jag tvingades fly fran det som en gang varit mitt hem

Han lag i mitt kna, jag smekte hans har, det var kvall, han var trott
Da sa han: ”Pappa, det ar nat jag inte forstar – hur kan mitt har vara rott
Hur kan mina ogon va bla, vad kommer jag egentligen ifran?”
Jag tror aldrig jag alskat honom mera an da, sa sade jag: ”Min son…”

”Det ligger ett hus hemma i Dalarna vid Lilla Mojesjon
Dar hor man larkans sang i alarna, dar blommar ros och ronn
Och i sjon ligger en eka som byggdes av din far
Dar ser man lojan leka, dar – star huset kvar”